And the tears come streaming down your face, once again.
Jag har fasat för den här dagen i flera år.
Jag visste att det skulle bli oerhört jobbigt.
Men att det skulle komma så här plötsligt, det trodde jag aldrig.
Att en dålig dag med lite koliksymptom kunde sluta så här,
det kom som en total chock.
Min finaste, underbaraste, härligaste ponny, borta.
Igår kväll helt normal, pigg och glad som vanligt.
Ikväll, borta.
Det känns som att jag lever i en dålig mardröm,
kan ingen väcka mig? Hur är det möjligt att allt
händer på en och samma gång?
Jag tror ingen förstår, eller ens kan förstå, hur tungt allt
har varit den sista tiden. Jag tror ingen förstår hur mycket
Ami betydde för mig. Jag tror ingen vet hur ont det gör.
Att inte Ami kommer att traska omkring fritt på gården
i jakt efter något ätbart, att jag aldrig mer kommer att få
skratta åt hennes påhitt och ändlösa energi,
att jag aldrig mer kommer få känna hennes varma andetag
slå emot mitt ansikte, att jag aldrig mer kommer få sucka
över hennes envishet, allt detta gör mig så fruktansvärt ledsen.
"In life I loved you dearly,
In death I love you still;
In my heart you hold a piece
No one could ever fill."
Ingen kommer någonsin kunna ta Amis plats.
I will always love you.
