Okej, nu tänkte jag ta mig tid och skriva ett ordentligt inlägg. Har gått och tänkt på det nu i ett bra tag, men aldrig orkat ta tag i det. En och en halv vecka har gått sen jag senast skrev, och under den korta tiden har det hänt en hel del! Sias bröllop, villaavslutning i Malax och så flyttade lilla jag till stora Helsingfors.
Jag önskar att jag kunde säga att allt har gått som en dans på rosor, att allt är så underbart perfekt här. Det skulle nog ha varit lättast för alla om jag skulle ha sagt det, för det är ju jobbigt att försöka trösta någon, "det blir nog bra" hjälper inte så mycket egentligen.
Måndagen den 27.8 inledde jag mina universitetsstudier vid Soc&Kom. Då jag stövlade in i skolan på morgonen och inspekterade de andra nya gulnäbbarna var det totalt främmande ansikten jag hade framför mig. Eller okej, ett ansikte kände jag igen, en tjej som är ett år äldre än mig. Resten var alltså helt nya människor.
Jag slog mig ner i festsalen, lyssnade på rektorns oerhört långa och rätt tråkiga tal
(vem drar en powerpointprentation om skolans/universitetets historia i ett välkomsttal?!), studentkåren samt tutorerna presenterade sig o.s.v., allt såndär som hör till helt enkelt. Till sist blev vi indelade i våra klasser och jag och resten av de blivande journalisterna gick iväg till övningsredaktionen där vi kommer att hålla till för det mesta. Jag kände mig som en mupp. Forever_alone.
Första dagen var faktiskt ingen trevlig dag. Ska jag vara ärlig hade jag lust att lägga mig ner och gråta en skvätt. Jag är oerhört tacksam över att Maki befann sig här ännu denna måndag, för mitt humör var på botten när vi äntligen slutade för dagen kl 16.
(Alldeles för lång första dag med för mycket info enligt mig)
Hela veckan var enbart introduktion till studierna, och jag kände mig fortfarande lika bedrövad. Orken till att börja studera fanns inte, jag kände mig så himla ensam, hur sjutton skulle jag klara av det här? Blotta tanken av alla kurser, studiepoäng, tenter och kursböcker gjorde mig alldeles matt, universitetsstudier, så skrämmande. Att dessutom veta att jag kom in på skolan tack vare min reservplats kändes plötsligt inte lika glädjande mera, är jag ens tillräckligt duktig? Resten av gänget i min klass hade ju fått bättre än mig på inträdesprovet.
(Även om jag i mitt stilla sinne försöker skylla det på att mina poäng från aktualitetstestet antagligen var helt från röven, hehe, jag borde nog börja läsa tidningar lite mer...)
Men värst av allt var, och är nog fortfarande, ensamheten. Jag var visst fegare än jag trodde, att inte känna någon i en ny stor stad var tydligen för tufft för mig. Visst, jag talade med människorna i min klass, jag träffade nya trevliga människor vid gulisbowlingen, jag satt inte ensam i ett hörn, men det fanns ingen att tanka trygghet hos. Att ha lämnat allt i Vasa, vänner, familj, hästarna, ett brett socialt nätverk... All min trygghet helt enkelt.
Poff.
Borta.
Men.
Kanske det är så att "det blir nog bra" stämmer ändå. Efter ett helgbesök hemma i Vasa
(som för övrigt var rätt... hmm.. jag vet inte...) återvände jag till min nya studiestad. I måndags hade vi vår första föreläsning. Skoltrött som jag är kändes det skittråkigt att sitta i skolbänken igen, men nu, ett par dagar och några föreläsningar senare, känns det faktiskt inte lika jobbigt längre. Det är ju ändå något jag är intresserad av som jag studerar.
Jag har en del typer i min klass jag tycker mer om än andra, och som jag har pratat rätt mycket med vid det här laget. Jag tackar mig själv för att jag hälsade på så många nya från de andra studieinriktningarna på gulisbowlingen förra veckan, för jag hälsar fortfarande på dem i skolan och vid gemensamma happenings fortsätter vi prata med varandra. Det finns inget som är trevligare än att få glada leenden och hälsningar från människor.
Igår hade vi chillkväll med klassen hos vår ena tutor, och sen gick vi till en karaokebar med resten av ämnesföreningarna, och jag hade faktiskt riktigt skoj.
Kanske det blir bra ändå.
Å andra sidan känns det tråkigt att lämna Vasa, med allt vad det tillhör, bakom mig. Jag går miste om en hel massa saker, och det känns tråkigt att inte vara en del av er vardag längre. Kanske det är mitt eget fel, kanske jag inte har varit tillräckligt duktig på att försöka hålla mig uppdaterad om läget där hemma, men å andra sidan, kanske jag måste få allt mitt på rätt köl innan jag kan ta del av någon annans. Jag vet inte.
Helsingfors är en fin stad, ni ska inte tro att jag går omkring och mår dåligt eller så. Jag är väl bara lite mesig.
Men det blir bättre. Får hoppas att de där svackorna med dåliga tankar kan hålla sig undan nu ett tag.
Något jag förresten glömt att säga är att jag trivs oerhört bra i lägenheten här i Rödbergen, mitt rum känns.. Harmoniskt helt enkelt.. Jag sover otroligt gott här, och det funkar bra med min roomie.
Klockan börjar vara mycket, jag har skrivit långt. och ärligt.
Kanske dumt att skriva ut allt sånt här, men. Någonstans måste jag ju få angsta.
Jag tänker avsluta med ett urklipp ur en blogg som jag snubblade över när jag surfade runt bland bloggar här om dagen på min telefon. En tjej, som även hon flyttade iväg till en ny studiestad. Jag tänker klistra in en bit av hennes text, för jag kände igen mig till punkt och pricka.
"Jag är rädd för förändringar. Fast jag älskar nya utmaningar så skrämmer det mig alltid att bryta ett mönster och börja på något nytt. Det finns så många ‘tänk om’. För att inte tala om hur känslig jag blir när det kommer till att säga ‘hejdå’.Jag är så beroende av att allt ska vara som det alltid varit. Jag känner mig som tryggast med människor jag känner och som framför allt känner mig. Jag är rädd att börja på något nytt ensam, och att allt det som håller mig på benen ändras under tiden."
okej, guldstjärna till den som faktiskt läste allt det här.
Nu ska jag sova så jag orkar upp imorgon.
