You can’t find the words to say

Idag flyttade hästen jag red varje dag förra sommaren till sin nya ägare. Hästen som jag red första gången för ca 1½ år sedan, som jag red till från en "galning" till en underbar häst. Som jag har haft så många roliga stunder med men även ledsna. Som skulle ha kunnat bli min.

Det har varit lite som en fånig tävling mellan dig och mig, vi tävlade om honom i början. Jag vann tävlingen förra sommaren, jag fick honom, han blev "min" häst. Men nu har du vunnit. Du vann första priset. Nu är situationen helt annan för mig än vad den var förra sommaren, vi hade inte så mycket pengar som Han skulle ha kostat och då jag fick erbjudandet om Hessu. Jag tycker jättemycket om min Hessu, inget snack om saken, men en så bra häst som var så nära på att bli min, det känns .. för jävligt. Han är nu inte längre en möjlighet att ens få rida. Säkert kan jag hälsa på, men det är aldrig samma sak. Så grattis, du vann.

Jag är ledsen innerst inne men jag är alldeles för stolt för att visa det för dig. Därför spelar jag glad för din skull och är vänlig även om det kommer att värka till i hjärtat varje gång jag ser er tillsammans. Ta hand om honom och rid för guds skull inte med olympiat på honom. Och ryck manen.

Sen hela den här grejen med stallet, förra sommaren och somrarna före det tillbringade vi i stallet varje dag. Nu har jag inte varit där på evigheter. Egna hästarna tar mycket tid, man har liksom glidit ifrån stallet. Känns så konstigt, man har varit där i snart 10 år, de senaste 3 åren har man varit "högst i rang" och nu är man inte där mer. Nya stallflickor, nya rutiner. Ju längre uppehåll man har, desto svårare känns det att komma tillbaks, jag känner mig inte välkommen längre. Att hela stallet slutar till hösten känns overkligt. Jag har lärt mig rida där, lärt känna otroligt mycket människor, lärt mig massor och haft så OTROLIGT roligt där under årens gång. Och så bara sådär, knäpp med fingrarna så är det borta.

Plötsligt har jag en klump i halsen .. Nu skulle jag behöva en kram från Lillponnyn ..

Some kind of wonderful

Jag blev glad idag. Pappa berättade att en som står vid Peters stall hade sett bilder på Hessu på Facebook och tyckte han såg jättefin och bra ut. Jag blir så glad och stolt varje gång någon berömmer honom, när jag började rida honom tvivlade jag på om jag skulle ha ork och kunskap att skola om en häst och det var några som var väldigt pessimistiska mot Hessu, såna som pratade skit om honom och spekulerade om huruvida hans ben skulle hålla. Jag var så arg på den/dessa människor, man skulle ju kunna prata med mig om den saken, inte bakom ryggen. Nu är det ju också så att Hessu har inte varit det minsta halt, varm eller svullen i något ben, tji fick ni! *peppar peppar ta i trä*


Så, när någon berömmer min fina pålle känns det så otroligt bra, jag fick en "avdankad travare" som numera är på väg att bli en superpålle. Jag är så glad och stolt. Att vårt förhållande till varandra bara blir starkare och starkare gör ju inte saken sämre, stod och kramade och kliade honom en bra stund i hagen idag. Sammanfattningsvis, jag tycker väldigt mycket om min häst. och jag blir lika glad varje gång någon kommenterar att han har blivit så fin. Så se upp på dressyrbanorna i framtiden, här kommer vi!