Glad tjej

Senaste nytt:
Andra skedet av körkortet blev avklarat i veckan. Igår blev det en nykter (för andra gången i rad!) Olliskväll med alla veteraner samlade och efter det fick jag somna bredvid min fina. Imorgon ska jag vara inhoppare vid dagiset i Solf och på måndag ska jag på arbetsintervju, på finska! Jag börjar känna mig allt säkrare på mina ansökningsval jag snart ska göra. Solen skiner om dagarna och trots det stundvis är svinkallt känns allt rätt bra just nu.

"Only once in your life, I truly believe, you find someone who can completely turn your world around. You tell them things that you’ve never shared with another soul and they absorb everything you say and actually want to hear more. You share hopes for the future, dreams that will never come true, goals that were never achieved and the many disappointments life has thrown at you. When something wonderful happens, you can’t wait to tell them about it, knowing they will share in your excitement. They are not embarrassed to cry with you when you are hurting or laugh with you when you make a fool of yourself. Never do they hurt your feelings or make you feel like you are not good enough, but rather they build you up and show you the things about yourself that make you special and even beautiful. There is never any pressure, jealousy or competition but only a quiet calmness when they are around. You can be yourself and not worry about what they will think of you because they love you for who you are. The things that seem insignificant to most people such as a note, song or walk become invaluable treasures kept safe in your heart to cherish forever. In their presence, there’s no need for continuous conversation, but you find you’re quite content in just having them nearby. Things that never interested you before become fascinating because you know they are important to this person who is so special to you. Life seems completely different, exciting and worthwhile. Your only hope and security is in knowing that they are a part of your life.”

Men bara när du inte hör, vågar jag säga så

För två helger sen dansade jag lyckligt omedveten omkring på Leipis dansgolv, bara för att väckas nästa morgon av nyheten om att Moffa somnat in under natten. Jag lät det inte sjunka in, det slog mig liksom aldrig vad som hade hänt, utan jag skjöt undan alla tankar på det. Imorgon är det begravning och först nu slår det mig, även om jag fortfarande inte riktigt vill tänka på det. Jobbigt.

Snart är det även dags att söka in till nya skolor, och alla funderingar och planer om framtiden känns fortfarande lika osäkra. Jag är så rädd att göra fel val, att göra mig själv besviken. Att jag ångrar mig.
Då vissa familjemedlemmar verkar tycka jag är feg om jag vill stanna här gör mig dessutom lite småledsen.