För två helger sen dansade jag lyckligt omedveten omkring på Leipis dansgolv, bara för att väckas nästa morgon av nyheten om att Moffa somnat in under natten. Jag lät det inte sjunka in, det slog mig liksom aldrig vad som hade hänt, utan jag skjöt undan alla tankar på det. Imorgon är det begravning och först nu slår det mig, även om jag fortfarande inte riktigt vill tänka på det. Jobbigt.
Snart är det även dags att söka in till nya skolor, och alla funderingar och planer om framtiden känns fortfarande lika osäkra. Jag är så rädd att göra fel val, att göra mig själv besviken. Att jag ångrar mig.
Då vissa familjemedlemmar verkar tycka jag är feg om jag vill stanna här gör mig dessutom lite småledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar