Bild från sommaren -07
Jag skulle riva kvällshö åt hästarna ikväll men ensilagebalen hade blivit sådär jobbigt "ihoptållad", en liten kant som gick runt nedre delen av balen satt fast som berget. När man då ska riva hö så bara fastnar det och man får endast minitussar så därför bestämde jag mig för att nu skulle jag "övervinna" balen. Jag slet, drog, kämpade, vrålade, svor och sparkade på den dumma balen men hökanten satt stenhårt. Jag satte mig uppgivet ner på marken och tänkte att kanske det är bäst att jag ger upp. Men så kom envisheten fram i mig, jag skulle vinna över den jäkla balen. Så tog jag tag i ett nytt ställe, rev och plötsligt kände jag hur en liten bit lossnade. Jag drog och drog, låg till och med på rygg ett tag och slet och ett tu tre så var hela den hårda kanten borta!
Nu så här efteråt tror jag att detta inte bara gäller när man ska riva hö, utan så här är det ju hela tiden i livet! När allting känns så dåligt, man är beredd att ge upp och låta sig övervinnas, det är då man måste leta fram dendär envisheten inom sig, kämpa och ta övertaget. Alla "hårda kanter" kan övervinnas, man måste nog bara kämpa och vara envis som en åsna. Det är i alla fall vad jag tror.
Efter jag nattat ponnyerna tog jag ett varmt bad och gick i bastun. Jag skrubbade hela mig, fötterna fick sig en omgång de med och jag så gjorde en hårinpackning. Det är länge sen jag känt mig såhär ren och mjuk! ;) Det jag saknar ännu är lite massage, min stela axlar och ömma rygg skulle behöva lite mjukgöring de med.
och jag skäms. Skäms för att jag gick med på att "allt är som vanligt" och lät mig mutas än en gång. Stoltheten i mig vill fortsätta att ignonera medan andra halvan av mig vill fortsätta som vanligt, jag har ju saknat detta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar