Det känns lite orättvist att bara nämna i förbifarten att ett tre år långt förhållande tog slut. Det är ju så mycket som ligger bakom det. Tre år är en ganska lång tid.
Jag har funderat om, och i så fall vad, jag ska skriva om det hela. Det känns som jag måste skriva något. Men det är svårt att veta vad, jag får fortfarande en klump i halsen av att tänka på det för mycket.
Något av det (kanske) värsta med det hela är att jag funderar över hur det kunde gå så här. Jag var ju så sjukt äckligt kär, riktigt upp över öronen förälskad. Livet var en dans på rosor.
I början. Då allt var bra.
Vad var det som hände?
"Att göra slut börjar som ett myggbett. Man ser aldrig myggan men när man upptäcker bettet så intalar man sig själv att det trots allt är sommar – det har alltid varit sommar – och därför måste det rimligtvis också finnas myggor. Men det kliar, och bettet växer och man kanske ligger på en filt i gräset bredvid varandra ändå och märker inte att det växer som en satans tumör och snart är myggbetten över hela kroppen, och det kliar det kliar som helvete men det är ju bra det ska ju vara bra det har alltid varit bra.
Men när man en dag kommer hem från en semester och man kysser inte honom det första man gör när man kommer hem – nej man säger istället men kan du flytta på dig och så går man till sovrummet och packar upp väskan och han står bredvid. Tålmodigt, väntar på att väskan ska bli uppackad så man kan lägga sig i sängen och pussas tills det blir morgon.
Då är tumörerna överallt och runt omkring. Man ser dem inte. Man sminkar över dem och ler fast det är bara ett på låtsas. Det är redan försent.
Och när jag och mitt ex gjorde slut – det känns som tio år sen men ibland som igår – hade vårt förhållande redan växt till något trasigt och bleknande. Och när jag skulle ta sönder allting stod han redan i dörren och sa:
- Du ska göra slut med mig idag eller hur?
För båda vet att det redan är över. Att det har varit det så länge. Och man gråter, man gråter för att man kan inte laga det längre. Och man tänker att man älskar varandra, att man måste älska varandra. Att man inte kan vara ensam hur kan man vara ensam det är en omöjlighet.
Och sen ligger man ner i sängen mittemot varandra och allting känns som om man bara varit ihop i en enda vecka. Och man gråter och man somnar och vaknar och gråter igen.
Och sen reser han sig upp och skriker och säger att jag vägrar jag låter dig inte göra slut. Och man säger att okej, vägra mig det för jag orkar inte.
Det är inte värt det.
Och när han stänger igen dörren morgonen efter med en resväska och flyttar hem till sina föräldrar igen faller man ihop i en liten liten hög på golvet.
Ligger i fosterställning i något som känns som dygn. Man tänker att det inte är värt det. För ensamheten är en olidlig känsla. Och då är det bara en sak som krävs – mod. Mod och ork."
http://sandrabeijer.se/2008/12/05/om-att-gora-slut-med-nagon/
